Gender, WTF?
Under min studietid i Uppsala berättade en kompis i vår studiegrupp att hon skulle börja läsa en master i ”gender”. ”Gender? WTF skulle man kunna jobba med det?” var det de flesta undrade. Gender var då fortfarande ett begrepp som först långsamt började formas och etableras. Ett begrepp som sen inte skulle bara vara trendig utan, speciellt med bakgrund av den svenska feministiska utrikespolitiken, även vara objekt till aktiv debatt i det svenska samhället. På globalt sätt, ingen hade då haft fokuset på Sverige, ett land vilket skulle vara ledande inom inkludering av kvinnor i samhället, kvinnorättigheter och genderperspektiv, även i samtliga humanitära bistånd och utvecklingsåtgärder internationellt.
Eftersom Sverige idag är ett land som strävar mot jämställdhet, förs kampen på många plan. Arbete för ett rättvist samhälle kan – vid sidan av frågor om jämställdhet mellan kvinnor med män – ha med båda lagar och kulturella normer att göra. Ett stort problem när det gäller genus och jämställdhet är synen på manligt och kvinnligt och de värderingar som idag och sedan tidigare har lett till vad som värderas högst. Män har genom hela historien har varit de som tagit plats i det offentliga rummet. Men på senare tid har även kvinnor tagit större plats och Sverige, som ett flertal andra länder, har på det sättet blivit ett mer jämställt samhälle.
Bristen på genusförståelse i militära operationer
Driven av genusfrågor som jag är insåg jag under min första kontraterrorism uppdrag i Afrika, att vi västlänningar i uniform dock saknar ett genusperspektiv som skiljer mellan olika samhällsgrupper. Men att ha bra förståelse för och om genusfrågor är väl avgörande för att kunna begripa den lokala civilsamhällen man jobbar med och man jobbar i. Hur, utan kunskap om den lokala befolkningen, deras behoven och utmaningar, skulle vi ens kunna hjälpa dem eller motsvara terrorism och extremism i landet?
Vara del av en av försvarets första kontingenten i landet, gällde det nu att utveckla den underrättelse- och analysverksamheten genom att inkludera ett genusperspektiv i våra militära kontraterrorismoperationer.
Det är viktigt att förstå att begreppet genus, eller gender, används för att urskilja vad som formar kvinnors och mäns sociala beteende. Genus handlar därför om könsroller och betraktar dem som en kulturell och social konstruktion. Det handlar till exempel om hur vi skapar normer för manligt och kvinnligt beteende och åsikter i vår vardag genom kroppsspråk, val av kläder, yrken, intressen och så vidare. De senaste decennierna intresset för kön, genus och/eller gender i allmänhet ökat, men används ofta som en synonym för «kvinnor». Att bara fokusera på kvinnor istället för alla samhällsgrupper (såsom kvinnor, män, ungdomar, seniorer) innebär dock risken att inte fullt ut förstå de olika roller män, och likaså kvinnor, kan spela i våldsbejakande extremism. Hur genus konstrueras beror på historiska, sociala och kulturella sammanhang. Synen på vad som anses vara manligt eller kvinnligt är därför något som ständigt förändras.
Men hur är synen på genus och vad som betraktas att vara en man eller manligt kopplade till extremism och terrorism?
Könsrelationer förutsäger, tjänar och sprider våldsbejakande extremism och det blir allt tydligare att extremistiska grupper såsom al Qaeda eller IS aktivt utnyttjar könsdynamiken och synen på maskulinitet och femininitet i sina rekryteringsmetoder.
Våldsbejakande extremistgruppers propaganda tenderar att framställa sina krigare genom hypermaskulina bilder. En ”riktig man” använder våld som motsvarar den maskulina etiken av fysisk styrka, användning av vapen och förnedring. Sådana grupper uppmuntrar också unga män att visa manlighet genom våldsbejakande extremism och övergrepp mot kvinnor.
Men även kvinnor reproducerar patriarkala syn om maskulinitet, till exempel genom att uppmuntra eller förvänta sig män att joina väpnade grupper eller genom att skämma ut dem som väljer att inte delta i strid. På sådant taktiskt sätt använder ISIS lokala kvinnor och barn som budbärare av skam och avsmältning för att (riktiga) män ska joina dem.
I min forskning har jag särskilt intresse för den lokala ”mansbilden” i Sahel-regionen; vad betyder det att vara man och manlig? Hur och på vilket sätt utnyttjar extremistgrupper manliga sårbarheter och syn i representation av sina krigare och inom rekrytering? Bara när vi, som jobbar mot extremism och terrorism, hittar svar på dessa frågor och ökar förståelse om samhällen vi jobbar i, kan vi på effektivt sätt motsvara hotet och hjälper sårbara lokala grupper.
Dominik Emil D.
Stipendiat