Genus och våldsbejakande extremism

Gender, WTF?

Under min studietid i Uppsala berättade en kompis i vår studiegrupp att hon skulle börja läsa en master i ”gender”. ”Gender? WTF skulle man kunna jobba med det?” var det de flesta undrade. Gender var då fortfarande ett begrepp som först långsamt började formas och etableras. Ett begrepp som sen inte skulle bara vara trendig utan, speciellt med bakgrund av den svenska feministiska utrikespolitiken, även vara objekt till aktiv debatt i det svenska samhället. På globalt sätt, ingen hade då haft fokuset på Sverige, ett land vilket skulle vara ledande inom inkludering av kvinnor i samhället, kvinnorättigheter och genderperspektiv, även i samtliga humanitära bistånd och utvecklingsåtgärder internationellt.

Eftersom Sverige idag är ett land som strävar mot jämställdhet, förs kampen på många plan. Arbete för ett rättvist samhälle kan – vid sidan av frågor om jämställdhet mellan kvinnor med män – ha med båda lagar och kulturella normer att göra. Ett stort problem när det gäller genus och jämställdhet är synen på manligt och kvinnligt och de värderingar som idag och sedan tidigare har lett till vad som värderas högst. Män har genom hela historien har varit de som tagit plats i det offentliga rummet. Men på senare tid har även kvinnor tagit större plats och Sverige, som ett flertal andra länder, har på det sättet blivit ett mer jämställt samhälle.

Bristen på genusförståelse i militära operationer

Driven av genusfrågor som jag är insåg jag under min första kontraterrorism uppdrag i Afrika, att vi västlänningar i uniform dock saknar ett genusperspektiv som skiljer mellan olika samhällsgrupper. Men att ha bra förståelse för och om genusfrågor är väl avgörande för att kunna begripa den lokala civilsamhällen man jobbar med och man jobbar i. Hur, utan kunskap om den lokala befolkningen, deras behoven och utmaningar, skulle vi ens kunna hjälpa dem eller motsvara terrorism och extremism i landet?

Mali

Vara del av en av försvarets första kontingenten i landet, gällde det nu att utveckla den underrättelse- och analysverksamheten genom att inkludera ett genusperspektiv i våra militära kontraterrorismoperationer.

Det är viktigt att förstå att begreppet genus, eller gender, används för att urskilja vad som formar kvinnors och mäns sociala beteende. Genus handlar därför om könsroller och betraktar dem som en kulturell och social konstruktion. Det handlar till exempel om hur vi skapar normer för manligt och kvinnligt beteende och åsikter i vår vardag genom kroppsspråk, val av kläder, yrken, intressen och så vidare. De senaste decennierna intresset för kön, genus och/eller gender i allmänhet ökat, men används ofta som en synonym för «kvinnor». Att bara fokusera på kvinnor istället för alla samhällsgrupper (såsom kvinnor, män, ungdomar, seniorer) innebär dock risken att inte fullt ut förstå de olika roller män, och likaså kvinnor, kan spela i våldsbejakande extremism. Hur genus konstrueras beror på historiska, sociala och kulturella sammanhang. Synen på vad som anses vara manligt eller kvinnligt är därför något som ständigt förändras.

Men hur är synen på genus och vad som betraktas att vara en man eller manligt kopplade till extremism och terrorism?

Könsrelationer förutsäger, tjänar och sprider våldsbejakande extremism och det blir allt tydligare att extremistiska grupper såsom al Qaeda eller IS aktivt utnyttjar könsdynamiken och synen på maskulinitet och femininitet i sina rekryteringsmetoder.

Våldsbejakande extremistgruppers propaganda tenderar att framställa sina krigare genom hypermaskulina bilder. En ”riktig man” använder våld som motsvarar den maskulina etiken av fysisk styrka, användning av vapen och förnedring. Sådana grupper uppmuntrar också unga män att visa manlighet genom våldsbejakande extremism och övergrepp mot kvinnor.

Mali

Men även kvinnor reproducerar patriarkala syn om maskulinitet, till exempel genom att uppmuntra eller förvänta sig män att joina väpnade grupper eller genom att skämma ut dem som väljer att inte delta i strid. På sådant taktiskt sätt använder ISIS lokala kvinnor och barn som budbärare av skam och avsmältning för att (riktiga) män ska joina dem.

I min forskning har jag särskilt intresse för den lokala ”mansbilden” i Sahel-regionen; vad betyder det att vara man och manlig? Hur och på vilket sätt utnyttjar extremistgrupper manliga sårbarheter och syn i representation av sina krigare och inom rekrytering? Bara när vi, som jobbar mot extremism och terrorism, hittar svar på dessa frågor och ökar förståelse om samhällen vi jobbar i, kan vi på effektivt sätt motsvara hotet och hjälper sårbara lokala grupper.

Dominik Emil D.

Stipendiat

 

På hvilke måter går en kulturs overlevelse gjennom hjemmet?

Å skape seg et hjem er en grunnleggende kulturell praksis. Et hjem handler om helt konkrete praktiske ting, som vegger og tak. Men det handler også om en opplevelse av «å være hjemme», et sted der man føler seg komfortabel og kan være «seg selv». Dermed er «hjemliggjøring», prosessen av kulturelle praksiser knyttet til å skape et hjem knyttet sammen med dynamiske sosiale konstruksjoner som i varierende grad henger sammen med følelser, erfaringer, identitet, kjønn, familie, slekt, geografisk sted, og politiske beslutninger. Et hjem kan dermed forsåes som en relasjon, eller et sett med relasjoner, som skapes over tid. Til tross for å være så grunnleggende for oss mennesker, er disse nettverkene av praksiser og relasjoner som er med på å skape hva det vil si å være «hjemme» ofte oversett.

I Skandinavia er et sett med slike relasjoner forholdet mellom urbefolkningen og staten. Størstedelen av forskningen på urbefolkningers situasjon i Skandinavia har fokusert på direkte forsøk på assimilering av urbefolkningen. Mer indirekte assimileringsprosjekter, ofte i form av velmenende velferdsprogrammer, er i mindre grad undersøkt og forstått. Kan velferdsprogrammer overfor urbefolkninger forstås som en indirekte form for kolonisering, der målet for kolonimakten er å eliminere de kolonisertes kultur og erstatte den med sin egen? Det nystartede prosjektet INDHOME: Indigenous homemaking as survivance: Homemaking as cultural resilience to the effects of colonization and assimilation ønsker å se nærmere på relasjonen mellom urbefolkningen og staten i de Skandinaviske landene, for å komme nærmere et svar på hvordan ulike former for statlig bolig-og velferdspolitikk har formet urbefolkningers muligheter for hjemliggjøring i tråd med egne kulturelle praksiser.

Taasilaq på Østgrønnland. Foto: Wikimedia Commons.

Prosjektet vil besvare dette spørsmålet gjennom ulike tilnærminger. Prosjektet vil dokumentere og analysere boligpolitikk i Skandinavia i et historisk perspektiv, med øye for hvordan nettverk av politikere, arkitekter og byplanleggere i Skandinavia formet boligpolitikken mellom 1945 og 1979.

Videre vil studien sammenligne praksiser av hjemliggjøring blant urbefolkning i Skandinavia og på Grønland for å forstå hvordan urbefolkningene her har blitt påvirket av Skandinavisk bolig- og velferdspolitikk i etterkigstiden, og hvordan man kan unngå videre eliminering av urbefolkningskulturer. I dette arbeidet benytter prosjektet seg konseptuelt av begrepet «survivance» lansert av anishinaabe-forsker Gerald Vizenor. Survivance, skrev Vizenor, handler ikke bare om fysisk overlevelse, men også om noe mer:

an active sense of presence, the continuance of native stories, not a mere reaction, or a survivable name. Native survivance stories are renunciations of dominance, tragedy, and victimry. Survivance means the right of succession or reversion of an estate, and in that sense, the estate of native survivancy.”

I forlengelse av det siste poenget, ønsker prosjektet også å utvikle ny kunnskap om hjemliggjøringspraksiser blant urbefolkningen i Skandinavia for å bidra til en bedre forståelse av hvordan slike hjemliggjøringspraksiser har betydning for urbefolkningens motstandsdyktighet og overlevelse i møte med staten. På hvilken måte går en kulturs overlevelse gjennom hjemmet? Gjennom bedre forståelse av dette spørsmålet ønsker  prosjektet å bidra til bedre, og mer håpefull og optimistisk, bolig-og velferdspolitikk overfor urbefolkningen i Skandinaviske land.

MINS-leder Astri Dankertsen skal lede INDHOME-prosjektet.

Prosjektet er finansiert av norsk forskningsråd og er et samarbeid mellom Nord Universitet, Nordlandsforskning, Umeå Universitet, Dansk Institutt for Internasjonale Studier (DIIS) og Grønland Universitet under ledelse av MINS-leder Astri Dankertsen. Prosjektoppstart er 1. desember 2021, og vil gå over fire år. To stipendiatstillinger vil lyses ut i forbindelse med prosjektet. Stay tuned!

 

 

Hva skal vi egentlig med Svalbard?

Den offisielle norske Svalbard-politikken har ligget fast siden 1985, men målene er mange: Norge skal på en og samme tid håndheve norsk suverenitet, ivareta norske bosettinger og sikre norske næringsinteresser, ta hensyn til miljø og klima, og holde spenningsnivået mellom Norge og Russland på et lavt nivå. Disse målene går ikke alltid overens, og det kan også tenkes at det er et spenn mellom offisielle mål og faktisk prioriterte interesser.

Tiril Vold Hansen forsker på hvilke interesser som vinner frem på Svalbard.

I disse dager blir for eksempel forslaget om nytt miljøregelverk heftig diskutert. For hvordan skal man balansere hensynet til et kommersielt bærekraftig reiseliv, målet om en fast bosetning og Svalbards sårbare natur? Det er tydelig at vi i norsk Svalbard-politikk har med mange mulige interessekonflikter å gjøre.

Dette reiser et interessant spørsmål, som også er den overordnede problemstillingen i min avhandling: Hvilke interesser vinner fram i norsk Svalbard-politikk, og på hvilken måte vinner disse interessene fram?

Hvilke interesser vinner fram i norsk Svalbard-politikk, og på hvilken måte vinner disse interessene fram?

Dette spørsmålet kan forstås som et spørsmål om makt. Jeg vil undersøke hva makt i norsk Svalbard-politikk er, og derigjennom bidra til å gjøre makten forståelig, avdekke maktforhold og synliggjøre konsekvenser av disse.

Jeg lener meg her på Bourdieus maktbegrep (kapital), som innebærer at makt forstås som sosiale ressurser med begrenset omfang, tillagt bestemt verdi av og innenfor et sosialt fellesskap, og en forskjellskapende evne1. Det som muliggjør en aktørs evne til å vinne fram med sine interesser, er dens hierarkiske plassering i tilgangen til forskjellige former for kapital.

Svalbard-politikk er et relativt avgrenset politisk område, som samtidig er en del av den norske politikken som helhet. Det gir derfor mening å beskrive Svalbard-politikk som det Bourdieu kaller et sosialt felt; en bestemt type mønster eller struktur på mellomnivå2. Ifølge Bourdieu har hvert felt sin feltspesifikke kapital. Skiller det som gir aktørene innflytelse i Svalbard-politikken seg fra det som gir innflytelse på andre politiske områder? Og hvordan har dette endret seg med samfunnsutviklingen på Svalbard?

Jeg vil undersøke disse spørsmålene med utgangspunkt i casestudier av politiske beslutningsprosesser knyttet til hvilke aktiviteter som skal bedrives på Svalbard. Det meste av faglitteraturen om Svalbard-politikk i nyere tid har handlet om konflikter knyttet til Svalbards havområder. Det er derfor særlig grunn til å undersøke det som skjer på land.

Historisk sett har kullnæringen spilt en stor rolle, men med nedstengningen av gruve 7 går det norske kulleventyret på Svalbard mot slutten. Dette er på den ene siden helt i takt med klimamålene og den lange tradisjonen for miljøreguleringer på Svalbard. På den andre siden kan det tenkes at nedleggelsen går på bekostning av ønsket om å opprettholde norsk næringsliv og bosetting på Svalbard, og derigjennom Norges evne til å understøtte suvereniteten over Svalbard.

Nå er det forskning og reiseliv som overtar som grunnpilarene i Svalbard-samfunnet. Når det gjelder forskningen står norske myndigheter ovenfor et dilemma: skal forskningspolitikken først og fremst være et middel for å fremme suverenitetsprinsippet på Svalbard, eller skal man omfavne internasjonalt vitenskapelig samarbeid?  I tilfellet reiseliv er den store utfordringen for norske myndigheter å støtte opp om denne stadig viktigere næringa og samtidig ta vare på Svalbards sårbare natur.

Målet med avhandlingen er å finne ut av hva som kjennetegner det Svalbard-politiske felt og dets feltspesifikke kapital. For hva skal vi egentlig med Svalbard – og hvem bestemmer dette?

Tiril Vold Hansen, Stipendiat.

1Meld. St. 32 (2015-2016). Svalbard. Justis- og beredskapsdepartementet. https://www.regjeringen.no/no/dokumenter/meld.-st.-32-20152016/id2499962/

2Bugge, L. (2002). Pierre Bourdieus teori om makt. Agora, 20(3-4), 224-248. https://doi.org/10.18261/ISSN1500-1571-2002-03-04-13

3Hansen, M. N. (1999). Makt i Pierre Bourdieus sosiologi. In F. Engelstad (Ed.), Om makt: teori og kritikk (2 ed., pp. 43-76). Gyldendal akademisk.